Strukturen och funktionen hos en universalled liknar i viss mån leder i de mänskliga extremiteterna, vilket gör att den ingående vinkeln mellan sammankopplade delar kan variera inom ett visst område. För att möta kraven på kraftöverföring och anpassa vinkeländringar som orsakas av styrning och fordonets vertikala rörelse under drift, används vanligen universalknutar för att koppla ihop drivaxeln, halvaxlarna och hjulaxlarna i framhjulsdrivna fordon.
Men på grund av begränsningar i axiella dimensioner och kravet på relativt stora förskjutningsvinklar kan en enda kardanknut inte säkerställa att de momentana vinkelhastigheterna för utgående och ingående axlar är lika, vilket lätt orsakar vibrationer, accelererar komponentskador och genererar betydande buller. Därför används i stor utsträckning olika typer av universalleder med konstant hastighet. I främre-hjulsdrivna fordon använder varje halv-axel två universalleder med konstant hastighet; kardanleden närmare drivaxeln är den inre halvan-axelns kardanknut, och den som är närmare hjulaxeln är den yttre halvan-axelns kardanknut. I bakhjulsdrivna-bilar är motorn, kopplingen och transmissionen monterade som en enda enhet på ramen, medan drivaxeln är ansluten till ramen via en flexibel fjädring. Det finns ett avstånd mellan de två, vilket kräver en anslutning. Ojämna vägytor som orsakar vibrationer under fordonsdrift, belastningsändringar eller felinriktning mellan de två enheterna kan alla förändra vinkeln och avståndet mellan transmissionens utgående axel och drivaxelns slutliga ingående drivaxel. Därför använder bakhjulsdrivna{11}}fordon vanligtvis dubbla kardanknutar i sina kardanknutar, vilket innebär att det finns en kardanknut i varje ände av drivaxeln. Deras funktion är att säkerställa att de ingående vinklarna vid båda ändarna av drivaxeln är lika, och därigenom garantera att de momentana vinkelhastigheterna för utgående och ingående axlar förblir konstanta.
